3 weeks and counting...
Hej allihopa!
Nu var det ett tag sedan vi skrev sist (igen) men så är det. Här kommer iallafall en liten uppdatering om vad som händer nuförtiden:
Härom veckan, när Carro låg hemma sjuk efter sin trekk, var Hanna och jag och hälsade på på tjejernas skola. De går alla på Swarna Shiksha English Secondary School, en privatskola där all undervisning sker på engelska (tur för oss annars skulle vi inte fatta mycket). Jag vet inte riktigt vad vi hade för förväntningar men det blev en liten chock för oss båda tror jag. Till att börja med kan jag säga att en nepalesisk skola INTE kan jämföras med en svensk och hur jag än förklarar kommer ni inte att förstå hur det är. Klockan 10 börjar iallafall skoldagen för de ungefär 500 eleverna mellan 4-16 år och då vi var där började de alla med att rada upp sig klassvis på skolgården för ”assembly” då det var första dagen efter lovet. Lite morgongymnastik (är inte riktigt säker på vad de hade för sig, det såg ut som någonting man gör i armén ungefär) började de med innan de på typiskt amerikanskt vis alla stämde in i den nepalesiska nationalsången. Efter detta började lektionerna och Hanna och jag fick gå med varsin lärare. Jag hamnade i en 5:a med klassrum precis ovanför toaletten (det vet jag p.g.a den konstanta stanken som fyllde klassrummet och korridoren utanför). Klassrummet var inte större än ett vanligt svenskt barnrum och där inne satt (eller ja, det var väl tanken – till en början for de runt som yra höns) 30 barn på smala bänkar. Egentligen skulle det vara ytterligare 10 barn där men de var lediga p.g.a. festivalen som fortsatte dagen efter. Jag kände mig ungefär som världens coolaste människa då alla flockades runt mig och skulle fråga mig allt mellan himmel och jord. Till slut började första lektionen som var engelska. Läraren sa barskt åt barnen att kopiera svaren till några övningsuppgifter som hon skrev på svarta tavlan. Efter ett tag försvann läraren (?) och innan jag visste ordet av det var det jag som stod framme vi tavlan och frågade frågor. På något underligt vis slutade det sedan med att jag stod där och sjöng svenska julsånger för alla glada femte klassare... Ni som känner mig vet att jag tyvärr inte har någon dold sångtalang men det här med att sjunga solo framför folk återkommer på något sätt rätt ofta i det här landet. De verkar ha någon förkärlek till att få folk att sjunga solo och som tur är verkar de inte bry sig om det låter bra eller dåligt. Mina sånger fick iallafall applåder och sedan fick jag höra allt från Justin Bieber till nepalesisk folkmusik. Spännande engelska lektion, minst sagt. Läraren kom iallafall inte tillbaka och när den 45 min långa lektionen var över såg jag fram emot att sätta mig ner på en bänk igen. Men nej, så blev det inte. Samhällskunskapsläraren var tydligen sjuk och jag blev ersättaren. Det var bara att traska upp till tavlan igen och lite snabbt försöka läsa i boken vad de höll på med. Tur att man är hyfsat snabbtänkt ;)
Efter andra lektionen var det lunchpaus och Hanna och jag satt och fikade lite med några av ”våra” tjejer innan någon ringde i en klocka och lektionerna började igen. Matte, naturkunskap, nepali, general knowledge och datakunskap hade de och alla lektionerna gick i princip till på samma sätt: läraren läser något på dålig engelska och eleverna upprepar precis samma sak i exakt samma tonfall. Några elever får kanske läsa högt men det hörs inte eftersom alla andra pratar samtidigt och läraren för det mesta inte lyssnar. Ibland frågar läraren frågor och då skriker alla elever ut svaret eller avslutar meningen som han/hon börjat. De får också göra uppgifter i sina övningsböcker och då svaren är exakt det som står i texten är de mästare på att skanna av sidorna för att snabbt hitta rätt ord eller fras. Pedagogiken är obefintlig och ofta undrade jag om de faktiskt förstått vad de precis läst eller gjort. Samtidigt kan jag inte låta bli att märka att de faktiskt lär sig någonting. Många av dem är riktigt duktiga på engelska och även om det mesta i undervisningen är ”copy-paste” är de otroligt duktiga på att komma ihåg det läraren sagt eller det de har läst. Jag antar att det bara en annan inlärningsmetod helt enkelt, även om jag har lite svårt att förstå mig på den...
Det var ändå inte pedagogiken som var det som var svårast att ta in efter att ha sett skolan. Det är jobbigare att se hur eleverna behandlas. Om de inte kan svaret på en fråga händer det mycket ofta att de får någon typ av bestraffning, allt ifrån att läraren drar dom i håret till att de får gör flera hundra ”hukningar”. Tjejerna berättade lite senare om olika bestraffningar de fått och att anledningen till att tjejer har håret uppsatt i två tofsar eller flätor är att lärarna då inte kan dra dem i håret lika lätt... Hanna såg dessutom två små killar bli örfilade efter att de gjort någonting dumt. Helt sjukt! Det är svårt att förstå att detta är en privatskola och att det antagligen är mycket värre på de statliga skolorna... Rektorn har tidigare sagt att ”våra” tjejer inte ska bli slagna men det verkar ha förekommit ändå. Eva (som grundat flickhemmet och som vi har turen att vara här samtidigt som) ska ta ett snack med honom igen... Det är svårt att göra någonting åt det dock, det är en del av undervisningen och kulturen här och det går inte att ändra på bara sådär. Vi ha r istället försökt prata med tjejerna om hur fel det är att slåss och visa på att det ju är lärarna som inte slår dem som de tycker bäst om. Dock verkade de helt förbluffade när vi berättade att vi ALDRIG fått någon fysisk bestraffning i skolan. Den värsta bestraffning man kan få är att man blir utskickad eller möjligtvis får kvarsittning och då ska det ju vara för någonting bra mycket värre än att man svarar fel på en fråga eller har glömt läxan...
Vi hade planerat att vara lite mer på skolan de senaste veckorna och hjälpa till med framförallt engelska undervisningen men vi har faktiskt inte lyckats ta oss dit något mer. När vi kom dit dagen efter visade det sig att skolan var stängd p.g.a. ytterligare en festival (och ingen berättat det för oss) och nu den senaste veckan har den varit stängd av en helt annan anledning. Idag var en stor dag i Nepal, det var nämligen val. Liksom skolan är val här också väldigt annorlunda än i Sverige. De senaste 10 dagarna har det varit ”banda”, alltså strejk, men inte på samma sätt som hemma. Maoisterna utlyste först totalstopp på ALLT (skola, affärer, trafik osv.) i måndags men lättade sedan på det till bara trafikförbud fram till valdagen, som alltså var idag. Detta var mycket för att stoppa folk från att kunna åka hem till sina hembyar, vilket man måste göra för att rösta. De flesta av Nepals utbildade befolkning bor i städerna men kommer från början från en by. Många av dem som kan rösta klokt kan alltså inte åka hem och därmed inte rösta. Smart drag...
Vi har inte märkt av det här alltför mycket, mer än att det varit rätt tomt med bilar på gatorna (ganska skönt egentligen för de tutar ju HELA tiden så att man nästan blir döv) och att vi inte kunnat åka taxi. Vi har fått höra att de allt som oftast låter utlänningar vara ifred men åker man t.ex. taxi när det är trafikförbud kan det ändå gå illa. I bästa fall kastar de kanske bara sten på bilen eller släpar ut taxichauffören och låter passagerarna vara... Vi bor som tur är i ett väldigt lugnt område och förutom trafiken har vi som sagt inte blivit så påverkade. Vi har dock hört att det varit otroligt oroligt inne i centrala Kathmandu. Bussar har attackerats och det är många som blivit skadade och flera som blivit dödade av bensinbomber mm. Militären patrullerar gatorna och lite nu och då kommer det några män med k-pistar gående... Lite olustigt är det också när vi får höra att de funnit bomber alldeles i närheten av småbarnshemmet som vi är på ibland. Otroligt hemskt att det ska vara såhär inför någonting som för oss är så självklart. Hemma blir det ju som mest lite hett på partiledardebatterna på TV men det är det inte många som dör av vad jag vet. På ett sätt är det bra att vara här och uppleva detta, man förstår verkligen hur tur vi har som utan hinder kan gå och lägga vårt röstkort i lådan utan att behöva riskera våra liv. Det är en rättighet som ALLA människor ska ha och någonting att kämpa för.
Idag på valdagen har vi fått höra att det är bäst att stanna inne. FN har rekommenderat att man inte ska gå utanför dörren och då gör vi inte det heller (förutom min supersnabba powerwalk ut på den folktomma gatan för att köpa frukt. När jag mötte ett stort gäng män med otrevliga miner som marscherade nerför gatan vände jag tvärt och skyndade mig tillbaka). Istället har vi solat på takterrassen utan någon som helst aning om vad som pågår i resten av staden och landet. Hur kommer det att vara imorgon? Kommer vi att veta vem som vann? Hur kommer folk reagera? Hur kommer de andra partierna att reagera? Ingen aning, blir spännande att se.
För er som undrar över vädret kan jag meddela att det fortfarande är himla varmt på dagarna. 30 grader i solen och vi har inte sett en regndroppe sedan den första veckan. Kvällarna och nätterna är dock någonting helt annat. SVINKALLT blir det, 8-10 grader eller något sådan. Nu låter vi jättemesiga som inte klarar detta men problemet är inte utomhus utan inomhus. Husen här är för det mesta byggda av sten och har ingen isolering what so ever. Det betyder att vi lagar mat i dunjackor och sover i underställ och raggsockor. I natt funderar jag till och med på att ta på mig en mössa, huvudet blir så himla kallt när täcket glider av...
Det var allt för den här gången, det blev en riktigt novell. Hoppas att någon orkade läsa till slutet! Carro är ju inte världsbäst på att göra blogginlägg men nu har jag beordrat henne att lägga upp lite bilder. Hon ska göra det snart säger hon... Nu är det förövrigt mindre än TRE VECKOR tills vi sitter på planet hem till Sverige. Hur galet är inte det?! Den gamla klyschan ”time flies when you're having fun” stämmer faktiskt rätt bra...
Kram från Amanda
Nu var det ett tag sedan vi skrev sist (igen) men så är det. Här kommer iallafall en liten uppdatering om vad som händer nuförtiden:
Härom veckan, när Carro låg hemma sjuk efter sin trekk, var Hanna och jag och hälsade på på tjejernas skola. De går alla på Swarna Shiksha English Secondary School, en privatskola där all undervisning sker på engelska (tur för oss annars skulle vi inte fatta mycket). Jag vet inte riktigt vad vi hade för förväntningar men det blev en liten chock för oss båda tror jag. Till att börja med kan jag säga att en nepalesisk skola INTE kan jämföras med en svensk och hur jag än förklarar kommer ni inte att förstå hur det är. Klockan 10 börjar iallafall skoldagen för de ungefär 500 eleverna mellan 4-16 år och då vi var där började de alla med att rada upp sig klassvis på skolgården för ”assembly” då det var första dagen efter lovet. Lite morgongymnastik (är inte riktigt säker på vad de hade för sig, det såg ut som någonting man gör i armén ungefär) började de med innan de på typiskt amerikanskt vis alla stämde in i den nepalesiska nationalsången. Efter detta började lektionerna och Hanna och jag fick gå med varsin lärare. Jag hamnade i en 5:a med klassrum precis ovanför toaletten (det vet jag p.g.a den konstanta stanken som fyllde klassrummet och korridoren utanför). Klassrummet var inte större än ett vanligt svenskt barnrum och där inne satt (eller ja, det var väl tanken – till en början for de runt som yra höns) 30 barn på smala bänkar. Egentligen skulle det vara ytterligare 10 barn där men de var lediga p.g.a. festivalen som fortsatte dagen efter. Jag kände mig ungefär som världens coolaste människa då alla flockades runt mig och skulle fråga mig allt mellan himmel och jord. Till slut började första lektionen som var engelska. Läraren sa barskt åt barnen att kopiera svaren till några övningsuppgifter som hon skrev på svarta tavlan. Efter ett tag försvann läraren (?) och innan jag visste ordet av det var det jag som stod framme vi tavlan och frågade frågor. På något underligt vis slutade det sedan med att jag stod där och sjöng svenska julsånger för alla glada femte klassare... Ni som känner mig vet att jag tyvärr inte har någon dold sångtalang men det här med att sjunga solo framför folk återkommer på något sätt rätt ofta i det här landet. De verkar ha någon förkärlek till att få folk att sjunga solo och som tur är verkar de inte bry sig om det låter bra eller dåligt. Mina sånger fick iallafall applåder och sedan fick jag höra allt från Justin Bieber till nepalesisk folkmusik. Spännande engelska lektion, minst sagt. Läraren kom iallafall inte tillbaka och när den 45 min långa lektionen var över såg jag fram emot att sätta mig ner på en bänk igen. Men nej, så blev det inte. Samhällskunskapsläraren var tydligen sjuk och jag blev ersättaren. Det var bara att traska upp till tavlan igen och lite snabbt försöka läsa i boken vad de höll på med. Tur att man är hyfsat snabbtänkt ;)
Efter andra lektionen var det lunchpaus och Hanna och jag satt och fikade lite med några av ”våra” tjejer innan någon ringde i en klocka och lektionerna började igen. Matte, naturkunskap, nepali, general knowledge och datakunskap hade de och alla lektionerna gick i princip till på samma sätt: läraren läser något på dålig engelska och eleverna upprepar precis samma sak i exakt samma tonfall. Några elever får kanske läsa högt men det hörs inte eftersom alla andra pratar samtidigt och läraren för det mesta inte lyssnar. Ibland frågar läraren frågor och då skriker alla elever ut svaret eller avslutar meningen som han/hon börjat. De får också göra uppgifter i sina övningsböcker och då svaren är exakt det som står i texten är de mästare på att skanna av sidorna för att snabbt hitta rätt ord eller fras. Pedagogiken är obefintlig och ofta undrade jag om de faktiskt förstått vad de precis läst eller gjort. Samtidigt kan jag inte låta bli att märka att de faktiskt lär sig någonting. Många av dem är riktigt duktiga på engelska och även om det mesta i undervisningen är ”copy-paste” är de otroligt duktiga på att komma ihåg det läraren sagt eller det de har läst. Jag antar att det bara en annan inlärningsmetod helt enkelt, även om jag har lite svårt att förstå mig på den...
Det var ändå inte pedagogiken som var det som var svårast att ta in efter att ha sett skolan. Det är jobbigare att se hur eleverna behandlas. Om de inte kan svaret på en fråga händer det mycket ofta att de får någon typ av bestraffning, allt ifrån att läraren drar dom i håret till att de får gör flera hundra ”hukningar”. Tjejerna berättade lite senare om olika bestraffningar de fått och att anledningen till att tjejer har håret uppsatt i två tofsar eller flätor är att lärarna då inte kan dra dem i håret lika lätt... Hanna såg dessutom två små killar bli örfilade efter att de gjort någonting dumt. Helt sjukt! Det är svårt att förstå att detta är en privatskola och att det antagligen är mycket värre på de statliga skolorna... Rektorn har tidigare sagt att ”våra” tjejer inte ska bli slagna men det verkar ha förekommit ändå. Eva (som grundat flickhemmet och som vi har turen att vara här samtidigt som) ska ta ett snack med honom igen... Det är svårt att göra någonting åt det dock, det är en del av undervisningen och kulturen här och det går inte att ändra på bara sådär. Vi ha r istället försökt prata med tjejerna om hur fel det är att slåss och visa på att det ju är lärarna som inte slår dem som de tycker bäst om. Dock verkade de helt förbluffade när vi berättade att vi ALDRIG fått någon fysisk bestraffning i skolan. Den värsta bestraffning man kan få är att man blir utskickad eller möjligtvis får kvarsittning och då ska det ju vara för någonting bra mycket värre än att man svarar fel på en fråga eller har glömt läxan...
Vi hade planerat att vara lite mer på skolan de senaste veckorna och hjälpa till med framförallt engelska undervisningen men vi har faktiskt inte lyckats ta oss dit något mer. När vi kom dit dagen efter visade det sig att skolan var stängd p.g.a. ytterligare en festival (och ingen berättat det för oss) och nu den senaste veckan har den varit stängd av en helt annan anledning. Idag var en stor dag i Nepal, det var nämligen val. Liksom skolan är val här också väldigt annorlunda än i Sverige. De senaste 10 dagarna har det varit ”banda”, alltså strejk, men inte på samma sätt som hemma. Maoisterna utlyste först totalstopp på ALLT (skola, affärer, trafik osv.) i måndags men lättade sedan på det till bara trafikförbud fram till valdagen, som alltså var idag. Detta var mycket för att stoppa folk från att kunna åka hem till sina hembyar, vilket man måste göra för att rösta. De flesta av Nepals utbildade befolkning bor i städerna men kommer från början från en by. Många av dem som kan rösta klokt kan alltså inte åka hem och därmed inte rösta. Smart drag...
Vi har inte märkt av det här alltför mycket, mer än att det varit rätt tomt med bilar på gatorna (ganska skönt egentligen för de tutar ju HELA tiden så att man nästan blir döv) och att vi inte kunnat åka taxi. Vi har fått höra att de allt som oftast låter utlänningar vara ifred men åker man t.ex. taxi när det är trafikförbud kan det ändå gå illa. I bästa fall kastar de kanske bara sten på bilen eller släpar ut taxichauffören och låter passagerarna vara... Vi bor som tur är i ett väldigt lugnt område och förutom trafiken har vi som sagt inte blivit så påverkade. Vi har dock hört att det varit otroligt oroligt inne i centrala Kathmandu. Bussar har attackerats och det är många som blivit skadade och flera som blivit dödade av bensinbomber mm. Militären patrullerar gatorna och lite nu och då kommer det några män med k-pistar gående... Lite olustigt är det också när vi får höra att de funnit bomber alldeles i närheten av småbarnshemmet som vi är på ibland. Otroligt hemskt att det ska vara såhär inför någonting som för oss är så självklart. Hemma blir det ju som mest lite hett på partiledardebatterna på TV men det är det inte många som dör av vad jag vet. På ett sätt är det bra att vara här och uppleva detta, man förstår verkligen hur tur vi har som utan hinder kan gå och lägga vårt röstkort i lådan utan att behöva riskera våra liv. Det är en rättighet som ALLA människor ska ha och någonting att kämpa för.
Idag på valdagen har vi fått höra att det är bäst att stanna inne. FN har rekommenderat att man inte ska gå utanför dörren och då gör vi inte det heller (förutom min supersnabba powerwalk ut på den folktomma gatan för att köpa frukt. När jag mötte ett stort gäng män med otrevliga miner som marscherade nerför gatan vände jag tvärt och skyndade mig tillbaka). Istället har vi solat på takterrassen utan någon som helst aning om vad som pågår i resten av staden och landet. Hur kommer det att vara imorgon? Kommer vi att veta vem som vann? Hur kommer folk reagera? Hur kommer de andra partierna att reagera? Ingen aning, blir spännande att se.
För er som undrar över vädret kan jag meddela att det fortfarande är himla varmt på dagarna. 30 grader i solen och vi har inte sett en regndroppe sedan den första veckan. Kvällarna och nätterna är dock någonting helt annat. SVINKALLT blir det, 8-10 grader eller något sådan. Nu låter vi jättemesiga som inte klarar detta men problemet är inte utomhus utan inomhus. Husen här är för det mesta byggda av sten och har ingen isolering what so ever. Det betyder att vi lagar mat i dunjackor och sover i underställ och raggsockor. I natt funderar jag till och med på att ta på mig en mössa, huvudet blir så himla kallt när täcket glider av...
Det var allt för den här gången, det blev en riktigt novell. Hoppas att någon orkade läsa till slutet! Carro är ju inte världsbäst på att göra blogginlägg men nu har jag beordrat henne att lägga upp lite bilder. Hon ska göra det snart säger hon... Nu är det förövrigt mindre än TRE VECKOR tills vi sitter på planet hem till Sverige. Hur galet är inte det?! Den gamla klyschan ”time flies when you're having fun” stämmer faktiskt rätt bra...
Kram från Amanda
