Igår morse, sega och ofräscha efter resan, landade vi på flygplatsen i Kathmandu! Efter lång kö för att Hanna skulle fixa sitt visum kom vi ut ur den lilla tegelbyggnaden och möttes av Raj och taxin han hade fixat. Vi wn hinner inte vara i Nepal många minuter innan vi blir lurade på pengar... Förutom Raj och taxichaffören går det säkert 10 andra män bredvid oss och envisas med att bära våra väskor. Dumma som vi är får dom göra det och blir nästan hotfulla när vi inte fattar att de kräver dricks. Det är bara att slänga åt dem de ända sedlarna vi har, 500 rupees. I och för sig var vi inte alltför ledsna över det, det motsvara ungefär 35 kr...In i taxin kom vi i alla fall och när vi kom ut på gatorna var vi mycket glada att det var en van förare vid ratten, trafiken här är ett enda stort KAOS med bilar, bussar, människor och djur precis överallt och hursomhelst. Det var då vi på riktigt förstod att det var Nepal vi kommit till.
Väl framme på hostelet fick vi sitta några timmar och vänta på rummet uppe på en mysig takterass, dock iförda liiite för varma kläder...jeans och tjocktröja här är alltså inte det skönaste på dagarna. VARMT är det, runt 30 grader och solen steker på rätt bra. Men efter en dusch var vi redo för att ta oss an stan. Området vi bor i just nu heter Thamel är lite turistigare och fullt med små affärer och framför allt trekkingbutiker (Amandas himmelrike), så det fanns mycket att titta på. Det är bilar överallt som kör hursomhelst, även i de minsta små gränder. Det är vänstertrafik här men det tänker man inte riktigt på eftersom alla ändå cyklar, kör och går kors och tvärs. På gatorna möttes vi av barn som tiggde pengar, försäljare som ville att vi skulle köpa deras dunjackor eller små träfioler, cykeltaxis, kvinnor i sina färgglada saris och böneflaggor som hängde på linor högt upp mellan husen. Vi tränade på att pruta (we've got alot to learn...), satt på ett cafe i en mysig gränd och bara söp in alla intryck.
På kvällen, efter att ha fått uppleva vårt första strömavbrott här, blev vi upphämtade av Raj igen och gick tillsammans hem till hans familj. En fantastisk kvinna som Hanna träffade hemma i Sverige hade introducerat oss för den här jättefina familjen och tillsammans med henne blev vi bjudna på riktig nepaliskisk middag. Dal bhat (bönsoppa som man äter med ris), curry och nepalesiskt öl. Det här är en familj som inte har mycket pengar och där de, förutom pappan, inte kan mycket engelska. Ändå bjöd de på en riktig festmåltid och vill hjälpa oss med allt de kan. Trots att vi är från helt olika världar, pratar olika språk, inte alltid förstår varandra och alla är i olika åldrar kunde vi skratta och ha ortoligt trevligt tillsammans. Det var tre glada tjejer som tog taxi hem till hostelet efteråt. Taxiresan var förresten bara den en berättelse i sig. Här verkar det nämligen som att taxichauförer helt utan att ha någon aning om vart han ska, ändå är villiga att köra oss. Efter flera försök att få hononm att stanna och kolla på kartan vi höll upp fick vi i princip sticka upp den i ansiktet på honom för att han till sist skulle stanna. Då gick han i alla fall ut och frågade en polis om hjälp och efter en lång och intensiv diskussion verkade dom enas om vägen till hostelt. Två svängar senare vi vi framme...
Efter elva timmars sömn vaknade vi sen nästan lika trötta som vi var när vi gick och la oss, resan, tidsskillnaden och alla nya intryck tar verkligen på krafterna. Inatt kanske det var tur att vi var så trötta, för precis utanför vårt fönster håller nämligen byggubbar på och borrar, spelar musik och pratar, men ingen av oss hade problem med att sova för det. Vid tolv kom den svenska kvinnan igen tillsammans med mannen i familjen som vi åt hos igår och vi gick runt och blev visade lite allt möjligt såsom bankomater, restauranger och matbutiker för att sedan gå och äta frukost/lunch. Nu har vi även fixat våra nepalesiska sim-kort, något som inte var lika lätt som vi trott. Det som behövs är pass, passkopia, kopia på visum, signatur + fingeravtryck och foto. Det var dessutom inte vilket foto som helst som behövdes, utan ett i färg som ska vara taget precis framifrån, vilket varken Amanda eller Hanna hade. Efter ett fotografbesök (som inte bara tog några minuter som utlovat på skylten) så fick vi tillslut köpa våra simkort. Mycket krångligare än i Sverige men MYTCKET billigare, sim-kort och en massa minuter för mindre än 30 kr.
Nu sitter vi uppe på terassen igen och väntar på att en filmkväll sak börja. Det är mycket ungdomar som bor här och det verkar som att det är någon typ av aktivit här varje kväll, väldigt kul! Senare blir det nog ut och äta och sen direkt i säng, imorgon ska vi nämligen ut på lägenhetsvisning och förhoppningsvis åka till barnhemmet och träffa flickorna, om vi får tag på dom... Telefoner här verkar inte vara någonting man ska lita på.
Allt som allt har vi haft ett mycket händelserikt första dygn. Det känns väldigt spännande och roligt att vara här och vi är så tacksamma och glada för det så otroligt hjälpsamma och varma bemötandet vi fått av de som vi träffat. Människorna här har inte mycket matriellt men ändå hjälper de till med allt de kan. Nepal har redan fångat oss, det här ska nog bli bra!
Hoppas ni har det bra därhemma (och att det är fruktansvärt kallt eller regnit hehe) så skriver vi så snart vi kan igen!
Pussåkram från Amanda och Caroline
