Publicerad 2013-11-20 03:48:32 i Allmänt,
Hej allihopa!
Nu var det ett tag sedan vi skrev sist (igen) men så är det. Här kommer iallafall en liten uppdatering om vad som händer nuförtiden:
Härom veckan, när Carro låg hemma sjuk efter sin trekk, var Hanna och jag och hälsade på på tjejernas skola. De går alla på Swarna Shiksha English Secondary School, en privatskola där all undervisning sker på engelska (tur för oss annars skulle vi inte fatta mycket). Jag vet inte riktigt vad vi hade för förväntningar men det blev en liten chock för oss båda tror jag. Till att börja med kan jag säga att en nepalesisk skola INTE kan jämföras med en svensk och hur jag än förklarar kommer ni inte att förstå hur det är. Klockan 10 börjar iallafall skoldagen för de ungefär 500 eleverna mellan 4-16 år och då vi var där började de alla med att rada upp sig klassvis på skolgården för ”assembly” då det var första dagen efter lovet. Lite morgongymnastik (är inte riktigt säker på vad de hade för sig, det såg ut som någonting man gör i armén ungefär) började de med innan de på typiskt amerikanskt vis alla stämde in i den nepalesiska nationalsången. Efter detta började lektionerna och Hanna och jag fick gå med varsin lärare. Jag hamnade i en 5:a med klassrum precis ovanför toaletten (det vet jag p.g.a den konstanta stanken som fyllde klassrummet och korridoren utanför). Klassrummet var inte större än ett vanligt svenskt barnrum och där inne satt (eller ja, det var väl tanken – till en början for de runt som yra höns) 30 barn på smala bänkar. Egentligen skulle det vara ytterligare 10 barn där men de var lediga p.g.a. festivalen som fortsatte dagen efter. Jag kände mig ungefär som världens coolaste människa då alla flockades runt mig och skulle fråga mig allt mellan himmel och jord. Till slut började första lektionen som var engelska. Läraren sa barskt åt barnen att kopiera svaren till några övningsuppgifter som hon skrev på svarta tavlan. Efter ett tag försvann läraren (?) och innan jag visste ordet av det var det jag som stod framme vi tavlan och frågade frågor. På något underligt vis slutade det sedan med att jag stod där och sjöng svenska julsånger för alla glada femte klassare... Ni som känner mig vet att jag tyvärr inte har någon dold sångtalang men det här med att sjunga solo framför folk återkommer på något sätt rätt ofta i det här landet. De verkar ha någon förkärlek till att få folk att sjunga solo och som tur är verkar de inte bry sig om det låter bra eller dåligt. Mina sånger fick iallafall applåder och sedan fick jag höra allt från Justin Bieber till nepalesisk folkmusik. Spännande engelska lektion, minst sagt. Läraren kom iallafall inte tillbaka och när den 45 min långa lektionen var över såg jag fram emot att sätta mig ner på en bänk igen. Men nej, så blev det inte. Samhällskunskapsläraren var tydligen sjuk och jag blev ersättaren. Det var bara att traska upp till tavlan igen och lite snabbt försöka läsa i boken vad de höll på med. Tur att man är hyfsat snabbtänkt ;)
Efter andra lektionen var det lunchpaus och Hanna och jag satt och fikade lite med några av ”våra” tjejer innan någon ringde i en klocka och lektionerna började igen. Matte, naturkunskap, nepali, general knowledge och datakunskap hade de och alla lektionerna gick i princip till på samma sätt: läraren läser något på dålig engelska och eleverna upprepar precis samma sak i exakt samma tonfall. Några elever får kanske läsa högt men det hörs inte eftersom alla andra pratar samtidigt och läraren för det mesta inte lyssnar. Ibland frågar läraren frågor och då skriker alla elever ut svaret eller avslutar meningen som han/hon börjat. De får också göra uppgifter i sina övningsböcker och då svaren är exakt det som står i texten är de mästare på att skanna av sidorna för att snabbt hitta rätt ord eller fras. Pedagogiken är obefintlig och ofta undrade jag om de faktiskt förstått vad de precis läst eller gjort. Samtidigt kan jag inte låta bli att märka att de faktiskt lär sig någonting. Många av dem är riktigt duktiga på engelska och även om det mesta i undervisningen är ”copy-paste” är de otroligt duktiga på att komma ihåg det läraren sagt eller det de har läst. Jag antar att det bara en annan inlärningsmetod helt enkelt, även om jag har lite svårt att förstå mig på den...
Det var ändå inte pedagogiken som var det som var svårast att ta in efter att ha sett skolan. Det är jobbigare att se hur eleverna behandlas. Om de inte kan svaret på en fråga händer det mycket ofta att de får någon typ av bestraffning, allt ifrån att läraren drar dom i håret till att de får gör flera hundra ”hukningar”. Tjejerna berättade lite senare om olika bestraffningar de fått och att anledningen till att tjejer har håret uppsatt i två tofsar eller flätor är att lärarna då inte kan dra dem i håret lika lätt... Hanna såg dessutom två små killar bli örfilade efter att de gjort någonting dumt. Helt sjukt! Det är svårt att förstå att detta är en privatskola och att det antagligen är mycket värre på de statliga skolorna... Rektorn har tidigare sagt att ”våra” tjejer inte ska bli slagna men det verkar ha förekommit ändå. Eva (som grundat flickhemmet och som vi har turen att vara här samtidigt som) ska ta ett snack med honom igen... Det är svårt att göra någonting åt det dock, det är en del av undervisningen och kulturen här och det går inte att ändra på bara sådär. Vi ha r istället försökt prata med tjejerna om hur fel det är att slåss och visa på att det ju är lärarna som inte slår dem som de tycker bäst om. Dock verkade de helt förbluffade när vi berättade att vi ALDRIG fått någon fysisk bestraffning i skolan. Den värsta bestraffning man kan få är att man blir utskickad eller möjligtvis får kvarsittning och då ska det ju vara för någonting bra mycket värre än att man svarar fel på en fråga eller har glömt läxan...
Vi hade planerat att vara lite mer på skolan de senaste veckorna och hjälpa till med framförallt engelska undervisningen men vi har faktiskt inte lyckats ta oss dit något mer. När vi kom dit dagen efter visade det sig att skolan var stängd p.g.a. ytterligare en festival (och ingen berättat det för oss) och nu den senaste veckan har den varit stängd av en helt annan anledning. Idag var en stor dag i Nepal, det var nämligen val. Liksom skolan är val här också väldigt annorlunda än i Sverige. De senaste 10 dagarna har det varit ”banda”, alltså strejk, men inte på samma sätt som hemma. Maoisterna utlyste först totalstopp på ALLT (skola, affärer, trafik osv.) i måndags men lättade sedan på det till bara trafikförbud fram till valdagen, som alltså var idag. Detta var mycket för att stoppa folk från att kunna åka hem till sina hembyar, vilket man måste göra för att rösta. De flesta av Nepals utbildade befolkning bor i städerna men kommer från början från en by. Många av dem som kan rösta klokt kan alltså inte åka hem och därmed inte rösta. Smart drag...
Vi har inte märkt av det här alltför mycket, mer än att det varit rätt tomt med bilar på gatorna (ganska skönt egentligen för de tutar ju HELA tiden så att man nästan blir döv) och att vi inte kunnat åka taxi. Vi har fått höra att de allt som oftast låter utlänningar vara ifred men åker man t.ex. taxi när det är trafikförbud kan det ändå gå illa. I bästa fall kastar de kanske bara sten på bilen eller släpar ut taxichauffören och låter passagerarna vara... Vi bor som tur är i ett väldigt lugnt område och förutom trafiken har vi som sagt inte blivit så påverkade. Vi har dock hört att det varit otroligt oroligt inne i centrala Kathmandu. Bussar har attackerats och det är många som blivit skadade och flera som blivit dödade av bensinbomber mm. Militären patrullerar gatorna och lite nu och då kommer det några män med k-pistar gående... Lite olustigt är det också när vi får höra att de funnit bomber alldeles i närheten av småbarnshemmet som vi är på ibland. Otroligt hemskt att det ska vara såhär inför någonting som för oss är så självklart. Hemma blir det ju som mest lite hett på partiledardebatterna på TV men det är det inte många som dör av vad jag vet. På ett sätt är det bra att vara här och uppleva detta, man förstår verkligen hur tur vi har som utan hinder kan gå och lägga vårt röstkort i lådan utan att behöva riskera våra liv. Det är en rättighet som ALLA människor ska ha och någonting att kämpa för.
Idag på valdagen har vi fått höra att det är bäst att stanna inne. FN har rekommenderat att man inte ska gå utanför dörren och då gör vi inte det heller (förutom min supersnabba powerwalk ut på den folktomma gatan för att köpa frukt. När jag mötte ett stort gäng män med otrevliga miner som marscherade nerför gatan vände jag tvärt och skyndade mig tillbaka). Istället har vi solat på takterrassen utan någon som helst aning om vad som pågår i resten av staden och landet. Hur kommer det att vara imorgon? Kommer vi att veta vem som vann? Hur kommer folk reagera? Hur kommer de andra partierna att reagera? Ingen aning, blir spännande att se.
För er som undrar över vädret kan jag meddela att det fortfarande är himla varmt på dagarna. 30 grader i solen och vi har inte sett en regndroppe sedan den första veckan. Kvällarna och nätterna är dock någonting helt annat. SVINKALLT blir det, 8-10 grader eller något sådan. Nu låter vi jättemesiga som inte klarar detta men problemet är inte utomhus utan inomhus. Husen här är för det mesta byggda av sten och har ingen isolering what so ever. Det betyder att vi lagar mat i dunjackor och sover i underställ och raggsockor. I natt funderar jag till och med på att ta på mig en mössa, huvudet blir så himla kallt när täcket glider av...
Det var allt för den här gången, det blev en riktigt novell. Hoppas att någon orkade läsa till slutet! Carro är ju inte världsbäst på att göra blogginlägg men nu har jag beordrat henne att lägga upp lite bilder. Hon ska göra det snart säger hon... Nu är det förövrigt mindre än TRE VECKOR tills vi sitter på planet hem till Sverige. Hur galet är inte det?! Den gamla klyschan ”time flies when you're having fun” stämmer faktiskt rätt bra...
Kram från Amanda
Publicerad 2013-10-31 10:51:51 i Allmänt,
Tillbaka ”hemma” i Kathmandu igen efter 12 FANTASTISKA vandringsdagar! Inte har de varit lätt; magsjuka, höjdsjuka, låååånga uppförsbackar, frusna tår, iskalla rum och inga duschar är några av de saker vi fått utstå de senaste veckorna MEN VI KLARADE DET! Tidigt i lördags morse stod vi 5530 möh vid Everest Base Camp! Det var en magisk känsla att stå där och tänka att vi inte var långt ifrån världens högsta punkt. I motsats till vad man kanske tror är dock inte själva Base Camp det häftigaste stället att vara på. Det är i princip bara ett stort, KALLT stenfält på en glaciär. På våren och sommaren fylls fältet av hundratals tält då de som ska bestiga berget bor där i månader för att vänja sig vid höjden. Nu var det dock inte säsong för det och vi var alldeles ensamma förutom högen med stenar, böneflaggor, bilder och texter som folk har släpat dit. Alla helt obeskrivliga utsikter över Himalayas fantastiska berg har vi fått längs vägen. Vi var lyckligt lottade och fick från ledens högsta punkt Kala Pathar (5550 möh) se Everest bli blodröd i solnedgången samtidigt som resten av Himalaya bredde ut sig framför oss. Bilderna gör det inte rättvisa...
Vi vandrade 5-10 timmar per dag och bodde på tea houses i små Sherba-byar längs vägen. En massa god mat har vi ätit och man kan också tänka sig att vi haft det varmt och gott men det har vi INTE. Det här med isolering existerar inte i det här landet och då det varit -15 grader ute har det också varit det inte. Vi tackar Gud för fleecesovsäckar, dunsovsäckar, varmvattenflaskor, mössor och underställ. Jag hade en himla tur och kände inte av höjden överhuvudtaget på hela vandringen(?), vilket för många kan bli ett problem. Eller jo förresten, jag har aldrig haft så hög puls som efter en 30 m spurt för att komma undan ett stenras på 5400 m höjd... Några i ett gäng vi träffade längs vägen blev tvungna att bli hämtade av helikopter så har man otur kan det gå riktigt illa. Hanna kände av det en del men krigade på och det gick bra. Magsjuka lyckades jag däremot dra på mig en dag. Det ska jag säga er mina vänner, att vara magsjuk hemma är INTE samma sak som att vara det mitt på natten på 5200 m, det är -15 grader ute och toaletten (hålet i golvet) har en plastpåse som fönster... Inte kul.
Som sagt, inte var det lätt men det ska det inte vara att ta sig till Everest Base Camp heller. Det har varit en av de roligaste, jobbigaste, vackraste och framförallt HÄFTIGASTE sakerna jag gjort i mitt liv och har verkligen gett mig blodad tand. Snart igen ska jag tillbaka och då ännu högre. Jag har spanat in flera toppar att bestiga...
Jag orkar inte riktigt skriva mer detaljerat nu, finns alldeles för mycket att skriva om! Här får ni lite bilder i alla fall :) Hoppas att ni har det bra hemma,
kram från Amanda
Framme på flygplatsen i Lukla
Start-/landningsbanan...
Uppåt mot byn Tengboche från Namche Bazaar
Hanna är redo för ännu en kall natt.
Fin stupa bland bergen. Tre varv måste man gå runt, det förbättrar karman.
Jag och Hanna provar på bärarnas packning. 50 squats klarade vi medan de halvjoggar uppför bergen med väskorna på ryggen..
.
Fantastiska Himalaya
Värmande milk tea varje eftermiddag efter en lång dags vandring
Pemba, jag och Sagar bestämde oss för att göra en toppbestigning på en aklimatiseringsdag: hela vägen upp på Nangka Tshan, 5616 möh.
Gorak Shep, sista byn innan dagsturen till Base Camp.
Solnedgång från Kala Pathar och världens högsta berg i bakgrunden
Solens sista strålar visar vilket berg som är högst!
Snart framme.
Everest Base Camp!
Dags för lunch i Gorak Shep. Flaggor från världens alla hörn hänger i taket som spår efter alla som varit där.
Jag och Peter (som var med i vårt gäng) äter lunch på vägen ner.
Efter 9 1/2 tim vandring är vi såhär pigga... Dimman rullade in och vi höll oss nära bergsväggen sista halvtimman i mörker.
Fantastiskt väder hade vi heeela vägen. Solen var så stark att vissa dagar hade man ont i ögonen trots att solglasögonen var på hela tiden.
Publicerad 2013-10-25 08:52:44 i Allmänt,
vackra, vackra Pokhara
En av de tre viktigaste stuporna i världen, Swayambhunat
Party for everybody, dance, come on and dance!
Publicerad 2013-10-20 07:34:22 i Allmänt,
Hallåå
Nu är vi alltså tillbaka sedan ett par dagar från vår lilla minisemester i Pokhara. Riktigt kul att åka iväg ett par dagar och få se lite nya delar av Nepal. Regnet gjorde dock att vi inte riktigt fick se och göra allt som vi hade tänkt, vilket visade sig leda till en rejäl förlust i kassan hehe. Som den turistort som Pokhara är så är den ju givetvis full med massa roliga butiker. Vi har ju faktiskt inte riktigt shoppat något tidigare utan mest bara kollat in utbudet liksom. Så nu kliade det i fingrarna och vi kom tillbaka till Kathmandu nöjdaåglada med proppfulla bagage och utan ett öre kvar i fickan. Vi får ju förresten se hur resan hem till Sverige kommer gå med tanke på allt jag vill köpa med mig. Det kommer ju säkerligen inte vara tre tjejer med lätta bagage och endast ett lager kläder på sig som landar på Arlanda, det är ju något som är säkert...
Bara två dagar efter vi kom hem(som ni ju redan fått se:)) lämnade mina roomies mig här ensam, så det kändes lite konstigt första natten att bryta vår evighetssleepover som pågått i över tre veckor. Men ensam är jag i alla fall inte här, för förutom munkarna som smyger runt överallt så är dels några från barnhemmets förening här samt personer från olika delar av världen som är för att lyssna när munken Pema Dorje föreläser om buddhism här. Så klostrets gesthouse, som varit tomt sen vi kom, är nu helt fullbokat. Även jag har faktiskt varit med och lyssnat på föreläsningarna med Pema och det är riktigt intressant tycker jag, finns mycket inom buddhismen som är tänkvärt. Idag var vi även uppe redan vid halvsex för att tillsammans åka till det kända templet Swayambhunat för att göra offringar och be för Nepal och världsfattigdom. Templet som även kallas för Aptemplet ligger uppe på ett berg med fantastisk utsikt och fullständigt kryllar av apor och jag tycker det var så fascinerande att se hur många människor som tagit sig upp till stupan så tidigt på morgonen med händerna fulla av blommor, ris och ljus för att be, det var verkligen fullt med folk!
Eftermiddagarna de senaste dagarna har annars som vanligt spenderat ute hos tjejerna, riktigt kl att träffa dem nu efter de varit hemma en vecka. Önskar verkligen jag hade haft med mig kameran igår, vi var nämligen och gungade i den stooooora gungan som är uppsatt endast för festivalen. Det är en enorm gunga byggd av bambu som sätts upp lite överallt just under festivalen. Barn (och även gamla tanter fick vi se idag) lyser verkligen av glädje när de gungar! Idag är det ju lördag, så dansuppvisning stod på schemat eftersom Anneli, Eva och Svante som är här på besök inte sett dem innan. Å de är ju så duktiga, blir lika imponerad varje gång jag ser dem! Om jag kan ska jag försöka få upp en liten film någon gång så ni kan få se riktigt nepalesiska folkdanser. Sen så blev ju även jag tvungen att visa mina bästa moves, macarenadansen, för tydligen är jag experten på den dansen och en uppvisning krävdes haha. Men jag fick riktigt fin backup av några av tjejerna(som tydligen övar på den varje dag). Annars har vi målat, busat och såklart kört en favorit i repris, under hökens alla vingar, som här kallas för birdgame och är en riktigt hit!
Pusss å kram på er
p.s. Hörde att det snöat i Sverige, hehe. d.s.
Publicerad 2013-10-19 13:37:57 i Allmänt,
Världens snabbaste uppdatering kommer nu från en kall bergsby i Himalaya. Efter att med nöd och näppe ha överlevt flygresan till världens farligaste flygplats (landningsbanan liknande ICAs parkering och började vid ett stup och slutade i en betongmur som vårt 8-sitsiga plan undvek med ca 30 m...) började Hanna, jag, tre vandringskompisar, tre bärare och guiden Karma den långa trekken mot Everest Base Camp! Tredje dagen är det idag och vi har nått Everestregionens metropol Namche Bazaar som ligger på en bergsvägg 3500 möh, inklämd mellan snötäckta 7000 m-toppar. Idag var det aklimatiseringsdag och det blev en kortare tur upp till 3800 m. Med solen i ansiktet fick vi första glimten av världens högsta berg. Toppen stack fram genom molnen och det var ofattbart att det var den högsta punkten på jorden vi stod och tittade på. Mäktigt, minst sagt. Men närmare ska vi!
Nu fryser fingrarna, varmt är det inte och kallare lär det bli... Tur att jag har en übervarm dunsovsäck, det är min käraste ägodel för tillfället. Imorgon fortsätter färden, wish us luck och håll alla tummar ni har för bra väder!
Kall kram från Amanda som lever ut en dröm
Framme på flygplatsen i Lukla
Hängbroarna i Himalaya är inte att leka med. Min filosofi är dock att håller de för yakarna borde de faktiskt hålla för mig med.
Första glimten av Mt. Everest (till vänster) och värdens 4e högsta berg Lohtse (till höger).
Publicerad 2013-10-13 15:28:00 i Allmänt,
Efter gårdagens lååånga bussfärd kände vi för lite mer aktivitet idag. Efter en tidig (döm om min förvåning när både Hanna och Carro vaknade före mig) frukost på en takterass med utsikt över sjön och bergen snörade vi på oss skorna och gick iväg mot World Peace Pagoda, en stupa som man kan skymta högt upp på en kulle. Det gick lite långsammare än vi hade tänkt; vi upptäckte att den första delen av vägen var kantad med en massa roliga butiker med festival rabatter. Allt ifrån täckbyxor till armband inhandlades innan vi gick vidare. Mycket uppför genom regnskog med apor och fina fjärilar innan vi kom fram till det stora templet. Fint var det, även om Himalayas snötäckta 8000-meters berg döljdes bakom envisa moln... Nu har vi duschat av oss svetten och ska ut och äta. Kanske chansar vi och äter en pizza ikväll?! Kan vara bra att variera mo-mos, chowmein och curry med nåt västerländskt... Ikväll ska vi dock försöka komma tillbaka innan 11 då det är lite inofficiellt utegångsförbud här. Gårdagskvällen slutade med en ofrivillig klättring över hostelets mur då någon glömt berätta för oss att hänglåset till grinden åker på kl 11...
Kraaaam från en hungrig Amanda
(ursäkta dålig kvalité på bilderna, kameran på min mobil är inte något att hurra över...)
Publicerad 2013-10-12 15:59:36 i Allmänt,
Halllååå vänner!
Ni får nog vänja er med dålig uppdatering från vår sida, vi har lite problem med internet... Här kommer iallafall lite bilder från de senaste veckorna!
Stupan (buddhistiskt tempel) i Boudhanath
Första dagen på flickhemmet fick vi ett himla fint välkomnande av de här fantastiska tjejerna!
Utsikt över en förort till Kathmandu på vår dagliga promenad ut till Gokarna
På väg till flickhemmet
Flickhemmet i Gokarna
Amanda och några av tjejerna
Vi hade med oss böcker till tjejerna, det uppskattades verkligen! (Arthur-böckerna var en riktig hit mamma!)
Frukost på en takterass vid stupan och nudellunch ur påse från stammisstället på gatan.
Skolavslutning på förskolan/småbarnshemmet där vi också varit en del.
Vi fick låna Dolmas gamla saris och blev invirade i 5 m tyg. Fina men rätt opraktiska tyvärr...
Nu är det Dashain-festivalen här i Nepal. Det är hinduernas största högtid och motsvarar ungefär vår jul. Skolor är stängda och Kathmandu är tomt på folk då alla åker hem till sina hembyar och träffar familjen. Tjejerna har fått åka hem till sina familjer i en vecka och förskolan/småbarnshemmet är också stängt. Vi passar på att åka på lite minisemester och är nu i Pokhara! 300 km västerut från Kathmandu är det men 8 timmars skumpig bussfärd... Vi är här tills på tisdag innan vi åker tillbaka.
Ni får hålla uppdatering snart igen, vi ska försöka ;) Internet är som sagt under all kritik här men vi gör vårt bästa. Ha det bra så länge!
Kramar från oss
Publicerad 2013-10-03 05:17:40 i Allmänt,
And we have internet! (or at least we did yesterday and then when I was going to post this it decided to die again...)
Sorry for the extremely bad update but Internet has been scarce this past week and we've been pretty busy. Hopefully this blog won't be this boring anymore.
Anyway, we've been in Nepal for over a week now. On one hand it feels like we've been here so much longer; we've gotten used to the cars' constant honking, the sweat that never seems to disappear from our bodies and never-ending impressions. On the other hand, time has gone by so quickly! Before we know it will be Christmas and we'll be back home again...
But that's not something we're thinking about now, we've got enough going on as it is. I'll try to give you all a short recap of what we've been up to since you heard from us last:
After spending a few days in Thamel in central Kathmandu we started searching for somewhere else to live for the rest of our time here. The girls' home where we are volunteering is situated 8 km (but a 1 h bus ride...) outside of the city so we wanted to be somewhere closer. We ended up in Boudhanath, a really
cool Buddhist area with a nice atmosphere. Our new home is now in the guest house of a buddhist monastary! The tibetan monks are our next-door neighbours and we are just a 5 min walk from the breathtaking stupa (buddhist temple) here in the area. We couldn't have asked for a better place to stay :) The first night here one of the monks took us out to dinner and after talking half the night we realized it was his birthday. Apparently birthdays aren't really a big deal here but we insisted on at least singing Happy Birthday for him... It's going to be really interesting learning more about the monks' lives and what they do.
On Saturday we jumped into a taxi and headed out to the destination of our whole trip: the girls' home in Gokarna. The short ride from Boudhanath went past rice fields and through
lively villages and after a little while we'd been dropped off in front of a brown concrete house overlooking the fields and the mountains. Three little girls greeted us at the door, putting a long scarf around each of our necks (to bring long life). 11 other girls eagerly crowded in the hallway, putting their hands together and saying "namaste". I think we were all a bit touched. We spent the rest of the day there, playing and taking pictures togther (getting out my camera was a real ice-breaker). Their dance teacher came after a few hours and they showed us some nepali and indian dances. We were surprised by how good they are! After showing us their moves they demanded to see a Swedish dance. Our minds were blank (what Swedish dances do we have except "Små grodorna" and "Räven raskar över isen"?) so Hanna came up with the brilliant idea of doing the only other dance that we all know: the Macarena. As a result, the day ended with 14 nepali girls dancing the Macarena with us and thinking that it is some kind of
traditional Swedish folk dance... We had a good time though ;)
We've been out in Gokarna every afternoon this week. The girls are at school until 2 and then we hang out with them in the afternoon. They are all so sweet and so lovely! They have so much energy and a real desire to learn, even though the youngest are only 6 years old. We were also amazed by how good their English is. They go to an English speaking school and we're lucky they do, our honest efforts of trying to say some things in Nepali usually end with people wondering if we are trying to say something really complicated in English... The girls have been trying to teach us and slowly, SLOWLY I think we are making progress. I can now say "What is your name?", "My name is Amanda!, "Hello", "Good bye" (no one really understands
me when I try to say that though...) and today I learn't how to count to 5. Woop woop! It is quite a difficult language, escpecially the pronounciation...
That's all for now, I have so much more to tell you but that will have to wait until later :)
Amanda
Publicerad 2013-09-26 17:06:24 i Allmänt,
Äntligen framme!
Lite chill på terassen
Första målitden i Nepal, champinjonsoppa (varma koppen...?)
Koll på elen, eller? Man kan ju förstå att dom har problem med strömavbrott...
Skyltningen här är det ju i alla fall inget fel på
Inte en helt ovanlig syn
På middag!
Mitt på dagen, mitt i gatan och mitt i all trafik så kan man faktiskt fixa vägen. Alla andra måste bara flytta på sig.
Mysig frukost
Dagens läxa; i vägkanten kan det vara lera, djup lera.
Nu får ni inga fler bilder för nu är vi hungriga och tänker äta vår 5-kronersmiddag!
Pöss.
Publicerad 2013-09-26 15:02:38 i Allmänt,
Igår morse, sega och ofräscha efter resan, landade vi på flygplatsen i Kathmandu! Efter lång kö för att Hanna skulle fixa sitt visum kom vi ut ur den lilla tegelbyggnaden och möttes av Raj och taxin han hade fixat. Vi wn hinner inte vara i Nepal många minuter innan vi blir lurade på pengar... Förutom Raj och taxichaffören går det säkert 10 andra män bredvid oss och envisas med att bära våra väskor. Dumma som vi är får dom göra det och blir nästan hotfulla när vi inte fattar att de kräver dricks. Det är bara att slänga åt dem de ända sedlarna vi har, 500 rupees. I och för sig var vi inte alltför ledsna över det, det motsvara ungefär 35 kr...In i taxin kom vi i alla fall och när vi kom ut på gatorna var vi mycket glada att det var en van förare vid ratten, trafiken här är ett enda stort KAOS med bilar, bussar, människor och djur precis överallt och hursomhelst. Det var då vi på riktigt förstod att det var Nepal vi kommit till.
Väl framme på hostelet fick vi sitta några timmar och vänta på rummet uppe på en mysig takterass, dock iförda liiite för varma kläder...jeans och tjocktröja här är alltså inte det skönaste på dagarna. VARMT är det, runt 30 grader och solen steker på rätt bra. Men efter en dusch var vi redo för att ta oss an stan. Området vi bor i just nu heter Thamel är lite turistigare och fullt med små affärer och framför allt trekkingbutiker (Amandas himmelrike), så det fanns mycket att titta på. Det är bilar överallt som kör hursomhelst, även i de minsta små gränder. Det är vänstertrafik här men det tänker man inte riktigt på eftersom alla ändå cyklar, kör och går kors och tvärs. På gatorna möttes vi av barn som tiggde pengar, försäljare som ville att vi skulle köpa deras dunjackor eller små träfioler, cykeltaxis, kvinnor i sina färgglada saris och böneflaggor som hängde på linor högt upp mellan husen. Vi tränade på att pruta (we've got alot to learn...), satt på ett cafe i en mysig gränd och bara söp in alla intryck.
På kvällen, efter att ha fått uppleva vårt första strömavbrott här, blev vi upphämtade av Raj igen och gick tillsammans hem till hans familj. En fantastisk kvinna som Hanna träffade hemma i Sverige hade introducerat oss för den här jättefina familjen och tillsammans med henne blev vi bjudna på riktig nepaliskisk middag. Dal bhat (bönsoppa som man äter med ris), curry och nepalesiskt öl. Det här är en familj som inte har mycket pengar och där de, förutom pappan, inte kan mycket engelska. Ändå bjöd de på en riktig festmåltid och vill hjälpa oss med allt de kan. Trots att vi är från helt olika världar, pratar olika språk, inte alltid förstår varandra och alla är i olika åldrar kunde vi skratta och ha ortoligt trevligt tillsammans. Det var tre glada tjejer som tog taxi hem till hostelet efteråt. Taxiresan var förresten bara den en berättelse i sig. Här verkar det nämligen som att taxichauförer helt utan att ha någon aning om vart han ska, ändå är villiga att köra oss. Efter flera försök att få hononm att stanna och kolla på kartan vi höll upp fick vi i princip sticka upp den i ansiktet på honom för att han till sist skulle stanna. Då gick han i alla fall ut och frågade en polis om hjälp och efter en lång och intensiv diskussion verkade dom enas om vägen till hostelt. Två svängar senare vi vi framme...
Efter elva timmars sömn vaknade vi sen nästan lika trötta som vi var när vi gick och la oss, resan, tidsskillnaden och alla nya intryck tar verkligen på krafterna. Inatt kanske det var tur att vi var så trötta, för precis utanför vårt fönster håller nämligen byggubbar på och borrar, spelar musik och pratar, men ingen av oss hade problem med att sova för det. Vid tolv kom den svenska kvinnan igen tillsammans med mannen i familjen som vi åt hos igår och vi gick runt och blev visade lite allt möjligt såsom bankomater, restauranger och matbutiker för att sedan gå och äta frukost/lunch. Nu har vi även fixat våra nepalesiska sim-kort, något som inte var lika lätt som vi trott. Det som behövs är pass, passkopia, kopia på visum, signatur + fingeravtryck och foto. Det var dessutom inte vilket foto som helst som behövdes, utan ett i färg som ska vara taget precis framifrån, vilket varken Amanda eller Hanna hade. Efter ett fotografbesök (som inte bara tog några minuter som utlovat på skylten) så fick vi tillslut köpa våra simkort. Mycket krångligare än i Sverige men MYTCKET billigare, sim-kort och en massa minuter för mindre än 30 kr.
Nu sitter vi uppe på terassen igen och väntar på att en filmkväll sak börja. Det är mycket ungdomar som bor här och det verkar som att det är någon typ av aktivit här varje kväll, väldigt kul! Senare blir det nog ut och äta och sen direkt i säng, imorgon ska vi nämligen ut på lägenhetsvisning och förhoppningsvis åka till barnhemmet och träffa flickorna, om vi får tag på dom... Telefoner här verkar inte vara någonting man ska lita på.
Allt som allt har vi haft ett mycket händelserikt första dygn. Det känns väldigt spännande och roligt att vara här och vi är så tacksamma och glada för det så otroligt hjälpsamma och varma bemötandet vi fått av de som vi träffat. Människorna här har inte mycket matriellt men ändå hjälper de till med allt de kan. Nepal har redan fångat oss, det här ska nog bli bra!
Hoppas ni har det bra därhemma (och att det är fruktansvärt kallt eller regnit hehe) så skriver vi så snart vi kan igen!
Pussåkram från Amanda och Caroline
Publicerad 2013-09-24 11:17:36 i Allmänt,
Som så ofta levererar SJ INTE och efter en och en halv timmas försening var vi äntligen framme på Arlanda. Hanna hittade vi också nu lyfter vi strax!
NEPAL HERE WE COME!!
Amanda och Caroline
Publicerad 2013-09-23 23:12:18 i Allmänt,
This blog's first post (and probably most of mine) will be in English! Hope all you Swedes are okay with that. I'm fortunate to have friends all around the world and I want you all to be able to understand at least some of what we write without having to Google-translate everything (doesn't always turn out the way it should)... This blog will mostly be mine and Caroline's, Hanna has her own blog through her local newspaper (don't know the address yet though), but maybe we can get her to do a guest-post or something cool like that. ;)
Anyway, the 24th of September has finally (almost) arrived! We've all had problems with limiting our baggage (why does that always seem to be an issue?) and what to bring but I think we're finally ready to go. Caroline and I are catching the train from Örebro early tomorrow morning and meeting Hanna at the airport in Stockholm. Then we're off to Istanbul for a short layover before we reach Kathmandu on Wednesday morning. I don't know about the others but I'm actually not nervous (?). I don't really think I've realized it yet. I bet I will tomorrow on the plane (or in a minute when I should be falling asleep...). I'm just EXCITED - whatever happens it's going to be a great adventure and I can't wait for it to begin!!
So long friends, see you in Nepal!
Amanda