Everest Base Camp

Publicerad 2013-10-31 10:51:51 i Allmänt,

Tillbaka ”hemma” i Kathmandu igen efter 12 FANTASTISKA vandringsdagar! Inte har de varit lätt; magsjuka, höjdsjuka, låååånga uppförsbackar, frusna tår, iskalla rum och inga duschar är några av de saker vi fått utstå de senaste veckorna MEN VI KLARADE DET! Tidigt i lördags morse stod vi 5530 möh vid Everest Base Camp! Det var en magisk känsla att stå där och tänka att vi inte var långt ifrån världens högsta punkt. I motsats till vad man kanske tror är dock inte själva Base Camp det häftigaste stället att vara på. Det är i princip bara ett stort, KALLT stenfält på en glaciär. På våren och sommaren fylls fältet av hundratals tält då de som ska bestiga berget bor där i månader för att vänja sig vid höjden. Nu var det dock inte säsong för det och vi var alldeles ensamma förutom högen med stenar, böneflaggor, bilder och texter som folk har släpat dit. Alla helt obeskrivliga utsikter över Himalayas fantastiska berg har vi fått längs vägen. Vi var lyckligt lottade och fick från ledens högsta punkt Kala Pathar (5550 möh) se Everest bli blodröd i solnedgången samtidigt som resten av Himalaya bredde ut sig framför oss. Bilderna gör det inte rättvisa...

Vi vandrade 5-10 timmar per dag och bodde på tea houses i små Sherba-byar längs vägen. En massa god mat har vi ätit och man kan också tänka sig att vi haft det varmt och gott men det har vi INTE. Det här med isolering existerar inte i det här landet och då det varit -15 grader ute har det också varit det inte. Vi tackar Gud för fleecesovsäckar, dunsovsäckar, varmvattenflaskor, mössor och underställ. Jag hade en himla tur och kände inte av höjden överhuvudtaget på hela vandringen(?), vilket för många kan bli ett problem. Eller jo förresten, jag har aldrig haft så hög puls som efter en 30 m spurt för att komma undan ett stenras på 5400 m höjd... Några i ett gäng vi träffade längs vägen blev tvungna att bli hämtade av helikopter så har man otur kan det gå riktigt illa. Hanna kände av det en del men krigade på och det gick bra. Magsjuka lyckades jag däremot dra på mig en dag. Det ska jag säga er mina vänner, att vara magsjuk hemma är INTE samma sak som att vara det mitt på natten på 5200 m, det är -15 grader ute och toaletten (hålet i golvet) har en plastpåse som fönster... Inte kul.

Som sagt, inte var det lätt men det ska det inte vara att ta sig till Everest Base Camp heller. Det har varit en av de roligaste, jobbigaste, vackraste och framförallt HÄFTIGASTE sakerna jag gjort i mitt liv och har verkligen gett mig blodad tand. Snart igen ska jag tillbaka och då ännu högre. Jag har spanat in flera toppar att bestiga...

Jag orkar inte riktigt skriva mer detaljerat nu, finns alldeles för mycket att skriva om! Här får ni lite bilder i alla fall :) Hoppas att ni har det bra hemma,

kram från Amanda